Fram till slutet av september 1930 besökte cirka 4 miljoner människor Stockholmsutställningen. Nästan inga arkitektoniska spår finns kvar av utställningen idag men med foton och vittnesmål kan man få en bild av hur en dag på Djurgården 1930 kunde se ut. Författaren Ivar-Lo Johansson beskrev det så här:
”Jag gick och drev längs huvudgatan till den stora Stockholmsutställningen 1930. Det var sommar och dirrande hett. Det nya decenniets sol sken på min hjässa. En helt ny stad av stål, glas och betong var rest på slätten där det förut varit ett tomrum. Hus, restauranger och musikläktare liknande fåglar, som lyfte med stela vingar. Runtom i massan talades det om den nya arkitekturen som skulle föda den nya livskänslan. Ett dörrhandtag, ett perspektivfönster, en saklig möbel skulle på kort tid påverka den familj som bodde i huset så att dess känslor blev öppna, genomskinligt klara. Utställningens blanka maskinlemmar krävde en ny poesi. Den höga stålmasten på utställningsområdet reste sig som en signal, som en ilning av lycka mot knallblå luft. Den funktionalistiska eran hade blåst in. Den nya tidens stil var just avskrapningen av stilar. Dess nakna språk hette fakta. Jag översatte direkt arkitekturens språk till litteraturens. Jag gick och såg mig omkring efter den nya människan.”
Perspektivmålning av R. Persson
