Tillbaka till Mats Formreflektioner

Gammal var yngst på årets Möbelmässa

Devisen ”Age is just a number” kunde inte ha fått en tydligare illustration än på årets möbelmässa Stockholm Furniture & Light Fair, där snart 70-åriga italienska stjärnformgivaren Paola Navone, i egenskap av mässans Guest of Honour, stod för det mest nyskapande.

Lika radikal idag som när hon var en av de drivande krafterna under tidigt 1980-tal i den post-moderna Memphis-gruppen som ville bryta med gällande estetiska preferenser och uttryck. Tillsammans med formgivare som Ettore Sottsass och Olivetti Valentini vände hon då upp-och-ned på alla smakbegrepp och utmanade föreställningen om att form måste följa funktionen. Och på den vägen är det….

Paola Navones CV spänner över hela formområdet; arkitekt, designer, konstnärlig ledare, inredare, kritiker, lärare och organisatör av utställningar, och det märks också i hennes iscensättning på möbelmässan – rumsligt komplex och färgmässigt explosiv med ett bricolage av högt och lågt, exklusivt och enkelt. Vissa föremål omsorgsfullt utformade, andra recirkulerade och snabbt sammanställda till nya innebörder som de färgsprakande lekfulla takarmaturerna gjorda av bl. a. gamla trattar och durkslag av plast. Kanske en kommentar till prylsamhällets överflöd av plastföremål med kort livslängd som vi egentligen inte behöver. Och som sedan driver runt som osaliga öar i våra oceaner innan de bryts ned till mikroplaster, osynliga för ögat men ett hot mot allt liv i och vid haven.

Jag hade förväntat mig att se mer av klimat- och miljöorienterade formprojekt bland de unga i årets Green Room som snarare än grönt var lite beigt i tonen. Och där många projekt var tillbakablickande snarare än framtidsinriktade – och där det hantverksmässiga utförandet i naturmaterial som trä, canvas och skinn lät anden av gamla formmästare som Malmsten och Mathson vila över de spatiösa mässhallarna. Förhoppningsvis är detta ett uttryck för att det gröna är det nya normala och inget man behöver ropa högt om längre – det är idag en självklar utgångspunkt i materialval och tänk. Men det kanske också handlar om att det inte längre finns lika många poäng att hämta på att visa fram ett miljömedvetande om det inte sticker ut. Och kan det vara så att det med en oviss framtid är extra skönt att sjunka ned i en trygg ”Malmstensfåtölj”…