Årets möbelmässa i Milano, som skulle öppnat den 21 april, blev först framflyttad men har nu blivit inställd på grund av Coronapandemin. Det är dock inte första gången som ett av Milanos stora designevenemang har varit i blåsväder. 1968 genomfördes den fjortonde Triennale di Milano först efter en lång försening och ockupation.
”På kvällen den 30 maj, samtidigt som vernissagepubliken strömmade in i Palazzo Dell Arte, samlades ett femtiotal demonstranter utanför i parken med plakat om att ”arkitekter borde ägna sig åt de fattigas bostadsproblem och inte åt estetiska frågor” och att nu får det ”vara nog med den fascistiska Triennalen.”
Så börjar chefredaktören Lennart Lindkvist sitt reportage Triennal i kris i Form nummer 6 -1968 från Milanotriennalens invigning samma år. Triennalen ockuperades vid invigningen under tio dagar av konst- och arkitekturstudenter och Palzzo dell’Arte bommades igen och dekorerades med slagorden ”Triennalen är död”. Även själva utställningenvandaliserades med Maoistiska slagord och först efter att den hade städats upp, och civilpolis hade kallats in, kunde triennalen öppna igen den 23 juni för att sedan vara öppen i knappt en månad.
Temat för utställningen Il grande numero – det stora antalet – var triennalens första riktigt progressiva innehåll med fokus på de problem som man ansåg att massproduktionssamhället förde med sig. Av de fjorton länder som bjudits in att delta, så valde de flesta att lämna den traditionella utställningsformen eller ”de estetiska konsthantverksuppdukningarna” som Lindkvist kallade dem. Resultatet blev mer konstnärligt, med stora rumsliga installationer, vilket inte minst märktes i Sveriges bidrag Det offentliga vardagsrummet skapat av Sture Balgård och Jöran Lindvall. Bidraget bestod av ett rum byggt för bildprojektioner i vilket besökarna under 15 minuter fick uppleva en kavalkad av foto, tal och musik som berättade om den sociala och tekniska omstruktureringen av staden. De 2 900 Fotografierna i installationen var tagna av bl.a. Georg Ströde, Carl Johan De Geer och Walter Hirsch och den elektroniska musiken skapades av Leo Nilsson och Ralph Lundsten. Utställningskommissarie var Bo Wingman från Svenska institutet. Och skribenten från Milano, Lennart Lindkvist, blev sedermera VD för Svensk Form i hela 22 år: 1973-1995.
[addthis tool="addthis_inline_share_toolbox_01xp"]