Tillbaka till Mats Formreflektioner

Hemma i Milano igen

Med fler än 15 000 besökare på fem dagar blev årets designprogramsutställning Hemma gone wild en stor publiksuccé. Utställningen som kurerats av Joyn studio lockade en strid ström av besökare på designveckans viktigaste tummelplatser i Breraområdet. Och med utställningsscenografins silvriga luftamöbor formades en slags friktion runt hemmets dubbla betydelse som en plats som de flesta kan söka trygghet i medan andra måste fly från. Att Hemma gone wild dessutom listades av Dezeen som en av femton ”måste-se-utställningar” under årets Milanovecka bidrog förstås också till att köerna ringlade långa ute på Via Solferino.

Inne i utställningen Hemma gone wild, som producerats av Svensk Form och Visit Sweden, möttes etablerade formgivare och företag med unga talanger från Beckmans, HDK och Ung Svensk Form. Något som skapade en dynamik som många besökare inspirerades av. Tydligt i båda lägren är intresset för den omsorgsfulla utformningen och tillverkningen, ofta med naturmaterial och nästan alltid med hållbarhetstänk i grundackordet.


Foto: HEMMA Gone Wild

Beckmans elever bjöd även in till en designtalk där bland annat föremålens emotionella funktion avhandlades med utställningens meditativa natursekvenser som backdrop. I en tid där samhället snabbt måste transformeras i hållbar riktning så måste vi få en förflyttning från kvantitet till kvalitet där just designföremålens själ och emotionella funktion kan skapa en starkare relation mellan människa och objekt som gör att vi lever med objekten under längre tid, ja kanske så länge att vi lämnar dem vidare till nästa generation. Blir själlös slit och släng ett minne blott i framtiden?

Men svensk design tog plats under årets Fuorisalone även på andra platser i Milano – ja förutom på själva mässan förstås. Färg & Blanche visades hos populära Milano-klassikern Rossana Orlandi och både Konstfack och Malmstensskolan fanns väl representerade i det spännande området Parenti med Rums Jakop Merlini som initiativtagare. Och numera franskägda Tarkett stod för en synnerligen ambitiös installation under rubriken Surface stories – vackert gestaltad av arkitekt- och designbyrån Note i ett lika vackert atriumrum med glastak. Med det vardagliga golvmaterialets igenkänning från skolor och sjukhusmiljöer, och med ett formspråk som blinkar både mot Memphis och en klassisk formvärld, skapas här en stark och ”instavänlig” helhetsupplevelse.

Cirkulärt tänkande och hållbarhet löpte annars som en röd tråd genom Milanoveckans många små och stora utställningar. Och hållbarhet börjar lyckligtvis alltmer ta plats som konkurrensfördel gentemot varumärken som släpar efter i sin omställning till ”sustainable thinking” och medveten konsumtion. Här New York-baserade Eileen Fisher som trefalt recirkulerar sina modekollektioner.

Men den mest tankeväckande utställningen i Milano var inte del av själva designveckan utan huvudutställning på Milanotriennallen. Den uppmärksammade utställningen Broken Nature, som kurerats av bland andra MOMA:s Paola Antonelli, griper sig an mänsklighetens överlevnad genom att lyfta fram verk som kartlägger människans band med naturens komplexa ekosystem genom konst, designföremål och olika idékoncept. Även för dem som tror att den mänskliga arten oundvikligen kommer att dö ut lyfter flera verk fram en väldesignad exit för mänskligheten som gör att nästa dominerande djurart på jorden kan komma ihåg oss med en känsla av respekt, ​​som värdiga och omtänksamma, om än inte särskilt intelligenta, varelser.

Ändå är det den lösningsorienterade och klimatsmarta designen som bär temat och som väcker hopp i utställningen, ibland med så enkla lösningar att det är märkligt att ingen kommit på dem tidigare, som t ex vattenkärran The Hippo Roller, designad av Pettie Petzer and Johan Jonker för långa marktransporter till fots av dricksvatten. Med på utställningen är också svenske designern Victor Alges uppblåsbara stolsbygge skapat av pergament som nogsamt processats fram från älgjaktens slaktavfall och som tidigare visats i Ung Svensk Form 2018.


Men kanske vill utställningsmakarna bakom Broken Nature, trots det dystopiska temat, ändå skicka med ett hoppfullt budskap i utställningens sista rum förmedlat genom australienska konstnären Patricia Piccininis hyperrealistiska par av den sedan länge utdöda halvapan Bobonos (Homo sapiens närmaste släkting), som kärleksfullt håller om varandra med blicken riktad mot framtidens antropocen med ett budskap om kärlek, åldrande och empati.

Samtliga foton: Mats Widbom (utom bild från HEMMA Gone Wild)